Vecka 40+1


Vecka 40+1



Mamman: Förlossningstidpunkten är nådd och värkarna kan nu förväntas att börja. Det är vanligt att man som förstagångsföderska går över 40 veckor, man anses inte vara överburen förrän efter vecka 42. Skulle det dröja längre övervakas fostret noga och man blir ofta igångsatt. Exakt vad som gör att förlossningen startar vet man inte. Det är troligen barnet som sätter i gång den. Många funderar över om det är möjligt att sätta i gång förlossningen själv genom att springa i trappor eller äta speciell mat. Det finns dock inget sätt att själv tvinga i gång förlossningen, utan barnet kommer när det är klart. Förlossningen sätts bara i gång på sjukhuset om det finns någon medicinsk anledning, till exempel att du har högt blodtryck. Trycket från barnets huvud mot livmoderhalsen kan påskynda förlossningsstarten. Trycket gör att det utsöndras oxytocin, ett hormon som signalerar till livmodern att den ska dra ihop sig. När livmodern drar ihop sig allt oftare och starkare, trycks barnets huvud ännu mer ner mot livmoderhalsen. Den ger efter så småningom och börjar öppna sig.
Det kan hända att trycket blir så stort att fosterhinnan riskerar att spricka, vilket gör att fostervatten börjar rinna ut. Kontakta då alltid förlossningsavdelningen för vidare information och omhändertagande. Om man mår bra och inte fått värkar än kan man få åka hem igen.

Bebis: Fostervatten byts ut var tredje timma och produceras på nytt ända tills barnet är fött. Om det däremot finns mekonium i vattnet kan det vara en signal om att barnet är stressat eller inte mår bra och då får man stanna kvar för att kunna övervaka barnet.
Barnet är redo att möta omvärlden, 92 procent av alla barn föds mellan vecka 38-42.


Kommentar: Ja, vad ska jag säga? Jag börjar nästan förvänta mig en igångsättning, dumt att tänka så kanske. Har ju bara gått över med två dagar. Men det känns på något sätt alldeles för lugnt, ingenting händer ju. Som jag skrev förut så var Leon redan född vid den här tiden. Så att förvänta sig att något ska hända snart känns bara dumt. Det enda jag vågar hoppas lite på just nu är att hon kommer den här veckan, men knappt det vågar jag hoppas på. Hon stannar säkert tills nästa vecka. Börjar även förstå att hon antagligen kommer bli åt det större hållet, det som (framför allt med Leon) har varit något jag varit rädd för. Vet inte vad det beror på, men det känns bara läskigt att föda ut ett stort barn. Annars är jag ju väldigt lugn när det kommer till själva förlossningen, den ser jag fram emot. Men tänk om hon skulle vara väldigt stor och att det skulle bli komplikationer pga det. Det skrämmer mig!
Men, nu ska jag ännu en gång försöka tänka positivt. Ska som sagt till barnmorskan idag och eventuellt göra en undersökning och se om det har hänt något med livmodertappen eller om jag öppnat mig. Men vi får se. Det är ju tråkigt nog bara att fortsätta vänta...

Tilda i magen - vecka för vecka | | Kommentera |
Upp